Kort historik av Åke Svensson

Senare delen av 1800-talet kännetecknas av industrialismens genombrott i Sverige och betyder även för Borås vidkommande en markant expansion. I mitten av 1890-talet fanns här i staden inte mindre än 13 fabriker för spinning, vävning och tricot-tillverkning. Drivkraften var vanligtvis ångmaskiner.
Mekaniseringen och rationaliseringen av textilindustrin bl. a. genom att elkraften introducerades och började utnyttjas som kraftkälla innebar ett stort uppsving för ”Sveriges Manchester”, som landshövding Sparre redan 1859 entusiastiskt uttryckte sig. Under 1890-talet ökade befolkningen i Borås från drygt 8.000 till närmare 16.000 personer.

Konjunkturerna var goda. I detta positiva företagsklimat grundade år 1887 den då 17-årige Sigge Williamson i all blygsamhet sin rörelse, Sigge Williamson Ylleindustri, ett företag som så småningom skulle komma att inleda en ny epok för ylleindustrin i Borås och utvecklas till ett av stadens största trikåföretag och ledande inom landet.
Sigge Williamson föddes den 26 januari 1870. Son till manufakturhandlanden John Williamson f. 26 november 1832) och hans hustru Emilie (f. 15 augusti 1840). Johan Williamson avled redan 1874, han var då endast 41 år.

Hans hustru Emilie stod ensam med 7 barn av vilka Sigge var nummer fem i ordningen, 4 år gammal. Emilie överlevde sin make mer än 60 år – hon gick ur tiden 25 oktober 1935.
Den Williamsonska manufakturaffären hade gott anseende. Ada Damm berättar i en av sina böcker ”Bilder från det gågna Borås” (1917), att ”Vid Carl XV:s besök i staden 1863 utmärkte sig just ingången till Williamsonska butiken med sina smakfulla dekorationer. Kungen hade tydligen lagt märke härtill, ty det var här han försedde sig med en del artiklar under vistelsen i staden. En butik den tiden företedde åtskilliga olikheter mot nutidens, bl a genom åsynen av de saluförda krinolinerna, vilka hängde i taket, ungefär som hänglampor i en lampaffär”.
Sigge Williamson utvecklade sitt företag med energi och framsynthet. Som sin förtrogna medarbetare hade han tidigt sin yngsta syster Ingeborg. Tillverkningen skedde ursprungligen till största delen som hemarbete med företagets stickmaskiner, som lämnades till utlåning, medan konfektioneringen skedde i fabrikslokalen i Borås. Produktionen utgjordes av finare yllevaror med strumpor och vantar som specialitet. Lönsamheten var god och redan 1896 kunde Sigge Williamson förvärva sin första fastighet Ryda Östergården nr 1.
1898 köpte han av sin mormor änkefrun Gustafva Kollgren fastigheten Semele 2 (Allégatan 64) där han inrättade sin fabrikslokal. Köpeskillingen var 8.000 kronor. Detta var ett betydelsefullt steg för företagets fortsatta expansion. Samma år köpte han också fastigheterna 3 och 4 i kvarteret Yngve ( idag Borås Tidnings parkeringsplats) där han på övervåningen i fastigheten åt Allégatan lät inreda sin egen bostad.

semele

Sigge Williamson var en framsynt industriman. Han grundade 1902 tillsammans med Axel Bergengren, Carl Eiserman, Torsten Jacobsson och Daniel Olander Manufaktur AB Svea, ett ylleväveri vid Bockasjön. Detta skulle så småningom komma att ingå med Kilsunds-koncernen varvid tillverkningen flyttades till Kilsunds-fabriken. Williamson tog så vitt känt är ingen aktiv del i Sveas ledning, hans intresse var knutet till det egna företaget.
1912 hade Sigge Williamson Ylleindustri 1200 anställda. År 1913 ombildades företaget till aktiebolag med ett aktiekapital av 250.000 kornor. Tillverkningen omfattar nu ”alla slags handstickade silke-, ylle- och bomullstrikåvaror, alla sorters macounderkläder samt strumpor och vantar till ett värde av omkring 900.000 kr årligen.”

yngve

Nu hade företaget expanderat ytterligare och behovet av större och mera rationella lokaler pockade på sin lösning. Sigge Williamson köpte fastigheten Serapis 3 (Bryggaregatan 3) och här lät han uppföra sin nya fabrikslokal i fyra våningar. Den nya industrifastigheten ritades av arkitekt Herman Göransson, och stod färdig för inflyttning 1916. Bottvåningen fungerade som lagerlokal. I andra våningen fanns en stor sal för stickmaskiner och ett rum för appretur, på tredje våningen en sal för ”rundstolar” och på fjärde våningen  slutligen, en sal för symaskiner samt tillskärning. (Det kan nämnas att Sigge Williamson sålde den gamla fabriksfastigheten Allégatan 64 till Algot Johansson 1922 för 35.000 kr.

och att denne i sin tur sålde fastigheten till boktryckarna Dahlberg och Reis, Centraltryckeriet, 7 år senare för 75.000 kr.).

manufaktur

Den snabba utvecklingen och nyetableringen inom trikåindustrin under början av 1900-talet ledde efter hand till hård konkurrens, icke minst från utlandet, och därigenom så pressade priser att många av de nyetablerade företagens fortsatta existens hotades. Samarbete måste till. En branschförening etablerades som åstadkom en viss sanering och förde en bit på vägen mot ett definitivt samgående. Detta skedde år 1913. Med Carl Eiserman som förste chef grundades AB Sveriges Förenade Trikåfabriker. I den nya koncernen ingick från starten 17 företag och flera tillkom senare.
Vid fyllda 50 år ansåg Sigge Williamson att det vat tid att draga sig tillbaka från sitt företag, möjligen på grund av sviktande hälsa; han led av diabetes. Han inledde förhandlingar med Förenade Trikå och den 14 november 1921 beslöt styrelsen för AB Sveriges Förenade Trikåfabriker att köpa samtliga aktier i Sigge Williamsons Ylleindustri AB där enligt Borås Kommunblad ”kommer det senare bolaget at såsom förut driva sin rörelse fullkomligt självständigt utan att uppgå i Aktiebolaget Sveriges Förenade Trikåfabriker”.

serapis

Sigge Williamsons Ylleindustri AB kom emellertid så småningom att ingå i AB Sveriges Förenade Trikåfabriker som Avd. W (Jersey Modeller) och flyttades till nybyggda lokaler i kvarteret Blåklinten vid dåvarande Spårgatan.

siggetorp

Konfektionsföretaget Ad Larsson och Co övertog 1930 den Williamsonska fabriksfastigheten. Sedan 1969, då Ad Larsson & Co avvecklades har fastigheten utnyttjats såsom industrihotell och kallas för ”Serapishuset”. Frånsett en indragen påbyggnad, som gjordes 1939, efter ritningar av arktiekt Hugo Häggström, har fasaden kvar sin ursprungliga karaktäristiska form och är en av de bäst bevarade äldre industribyggnaderna i Borås.

Efter försäljningen till Sveriges Förenade lämnade Sigge Williamson helt affärsverksamheten och drog sig tillbaka till privatlivet och sin vackra villa Siggetorp i Almenäs, som ha uppförde 1917 och som han sedemera kompletterade med ytterligare två fastigheter till ett stort sammanhängande komplex vid sluttningen av Rya åsar. Sin tid ägnade han förvaltningen av sitt betydande kapital, som han förmerade genom välbetänkta dispositioner samtidgt som han utövade stor välgörenhet i det tysta.

Sigge Williamson var en stor naturälskare. På sina ägor i Rya åsar lät han anlägga en anseenlig naturpark som han väl vårdade. Förutom den egna omfattande kapitalförvaltningen ägnade han sitt intresse åt naturvård och sin stora trädgårdsanläggning. Han inrättade också vid Viskans strand en fiskodlingsanstalt som han drev tillsammans med fiskeristyrelsen.

rya-asar

Grosshandlare (som han föredrog att tituleras) Williamson deltog inte alls i det offentliga livet och avböjde kommunala och andra förtroendeuppdrag. Han var emellertid medlem av Sällskapet Par Bricole och Frimurarelogen Astrea.
Han avled till följd av njurinflammation och hjärnblödning i sin villa den 18 december 1929. Han förblev ogift livet igenom. Som närmaste sörjande stod syskon och åldrig moder.

Sigge Williamson efterlämnade en betydande förmögenhet. Bouppteckningen slutat på 1.404.503:21, vilket med dagens penningvärde torde motsvara ungefär 33 miljoner kronor,
I sitt testamente förordnar han om personliga legat i form av livräntor bl a till sina efterlämnade nära släktingar. Han donerade betydande belopp till olika ändamål såsom fonder till Borås stad på sammanlagt 100.000 kronor vars avkastning skall användas till stadens förskönande; till Sällskapet Borås Par Bricole, Frimurarelogen Astrea, Borås och Föreningen Pauvres Honteux, Borås.
Sigge Williamsons stora donation är emellertid ”Stiftelsen Solhemmet för Handel och Industri, donator Sigge Williamson”.

 

Han utfärdar klara riktlinjer för omhänderhavandet av donationen. Sålunda skall förvaltningen tillkomma en styrelse om fem personer, vilka utses av Handelskammaren. Styrelsen har att upprätta ett reglemente rörnade fondens förvaltning, som skall godkännas av Handelskammaren som det även tillkommer att godkänna eventuella förslag till ändring av detsamma. Medlen i fonden ska vid om- eller nyplacering placeras i räntebärande obligationer eller bankräkning.
Ur testamentet citeras: ”donationen avser att så snart lämpligen ske kan bereda ett vilohem för betalande och icke betalande manliga personer, vilka i chefs- eller tjänstemannaställning äro eller har varit verksamma inom handel eller industri inom Västergötland med företrädesrätt för dem som har varit verksamma i Borås eller sjuhäradsbygden”.
I testamentet föreskriver donator utförligt hur förvaltningen av fastigheter och egendom skall ske och hur ny- och till byggnader skall utföras för stiftelsens ändamål.
Stiftelsens första styrelse utsågs enligt föreskrifterna och bestod av överstelöjtnant G. W. Backman, disponent Torsten Larsson, ingenjör Oscar Ohlson, direktör C. E. Edlund och disponent Johan Nilsson. Förvaltningen fortskred enligt donators intruktioner.
Tillväxten var emellertid på grund av låg avkastning på de räntebärande obligationerna alltför ringa och nybyggnadskostnaderna alltför höga för att donators föreskrifter beträffande ny- och tillbyggnader skulle kunna genomföras under överskådlig tid. Dessutom tog underhåll och förvaltning av fondens fastigheter merparten av tillgängliga medel i anspråk.

1976 års styrelse beslöt därför att hos Kammarkollegiet ansöka om permutation  d v s en ändring av donationsbestämmelsern sålunda att ”stiftelsen skall bli befriad från skyldigheten att uppföra ett vilohem och i stället få använda den årliga avkastningen efter avsättning av 20 procent till en kapitalökningsfond och utbetalning av kvarvarande livräntor, för finansering av kostnader för rekreationsresor åt den grupp av personer som avses  under punkt a) ovan”. (d v s den grupp som härovan citerats ur testamentet).
Handelskammaren och Svenska Handelsbankens notarieavdelning samtyckte till föreslagna ändringen och Kammarkollegiet godkände framställningen, dock med den begränsningen att placering endast får ske till ett värde av högst 60 procent av stiftelsens kapital.

Två år senare gjorde stiftelsestyrelsen ytterligare framställningar om permutation av bestämmelser för placering av stiftelsens tillgångar i överensstämmelse med kollegietets normalplaceringsregler. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, Handelskammaren och Svenska Handelsbanken samtyckte och Kammarkollegiet biföll, vilket innebär att stiftelsestyrelsen gavs möjligheter att genomgöra fördelaktiare placeringar.
Sedan stiftelsestyrelsen nu givits större befogenheter till placering och därmed bättre räntabilitet av stiftelsens kapital, kunde man börja arbeta i enligt med de nya donationsbestämmelserna.
Stiftelsens fastigheter avyttrades efter hand. Lösgjorda medel placerades i aktier och fonder och en aktiv placeringspolitik resulterade i bättre tillväxt av stiftelsens kapital.
1977 annonserade stiftelsen i dagspressen att ”40.000 kronor finns till rekreationsresor inom eller utom landet” och samma år utsågs 15 st resestipendiater.

Och nu till dags dato (2018) har sammanlagt över 1000 stipendier fördelats till rekreationsresor allt i enlighet med donators ursprungliga intentioner, som styrelsen ser som sin angelägna uppgift att med omsorg följa.

Källor
Borås Kommunalblad 1921
Borås Tidning, 19 december 1929
Ada Damm. Bilder från det gångna Borås, 1918
Handels- och Adresskalender för Älvsborg, 1996
Husförhörslängder, Borås
Mats Segerblom, Tråden som håller, Borås 1989
Stadsarkivet, Borås
Stiftelsen Solhemmet, styrelseprotokoll
Sveriges bebyggelse, Älvsborgs län, Borås Caroli, 1944
Sveriges handel och industri
Textilmusset arkiv, Borås